En radiopionjärs minnen

1951 påbörjades modifieringen av radarn på Bromma. En ny antennutrustning med vridbord konstruerades och ett apparathus byggdes på Ranhammarshöjden där antennen placerades. I maj 1954 gjordes provflygningar för att testa om anläggningen uppfyllde ICAOs krav. 1955 var radarn helt tillgänglig för trafikledningen. Lennart Bohlin var en av de första civila svenska flygledarna, som lärde sig använda radarn. I boken I Position berättar Bohlin om minnen från 1950-talet.

På 50-talet hade RMS, radiotekniska tjänsten på Bromma, en surplusradar på vilken teknikerna tränade sin färdighet. Denna radaranläggning blev den första operativa radarn för flygtrafikledningen på Bromma.

Prestanda: Våglängd 10 cm, räckvidd 50 km horisontellt och 3000 m i höjdled och en rotationshastighet på 10 varv per minut. Alla höjder och högre bygnader blev fasta ekon och vid kraftig nederbörd smutsades bilden ner ännu mer.
Det var med andra ord en synnerligen enkel utrustning som i dagligt tar gick under benämningen ”ångradarn” , men den var i tjänst ända till 1965 då områdeskontrollen flyttade till Arlanda med ny topp modern utrustning.

Hösten 1955 sändes jag och Nils Stangenberg till England för utbildning i radartrafikledning. MTCA’s (Ministry of Transport and Civil Aviation) flygledarskola var belägen i Hurn, Bournemouth. Där genomgick vi en sex veckor lång utbildning tillsammans med sex engelsmän, före detta flygnavigatörer i RAF med lång erfarenhet av kriget. Skolan på Hurn var inrymd i gamla baracker från kriget. Radarutrustningen var mobil och placerades strax efter sättpunkten och vid sidan av bana i bruk.

I karavanen fanns två SRE (Surveillance Radar Element), en PAR, en pejl och en trackerperson, som reglerade höjdantenn för PAR-operatören. Antennerna var placerade på taket. Vid radarpassets början blev första uppgiften att orientera bilden i nord/syd samt ställa in så god bild som möjligt. Radarn hade liknande egenskaper som Brommaradarn, dock något vassare prestanda.

Efter avslutad kurs och åter i Stockholm var det dags att skriva instruktioner för användning av radar i flygtrafiktjänst, bland annat fraseologi och separationsminima. Med engelska bestämmelser som underlag plitade Curt Åkerstedt, Carl Söderbaum och jag ihop de första instruktionerna, som kom att ligga till grund för kommande utbildning för flygledare.